Jag hatar mitt rum! Det är litet, trångt och ger mig ingen inspiration till någonting! Jag känner mig instängd och intryckt. Det spelar ingen roll om ballkongen är öppen, det känns ändå tungt att vara här inne. Att ta hem kompisar är knappt något alternativ. Visst kan man få plats med en eller två, men då vill det till att någon vill sitta på golvet. Två stycken kan man ju få plats i sängen. Detta är faktskt dö-jobbigt! Också ett bidragande till denna tunga, gråa, deprimerande höst.

När jag kom hem från skolan idag gjorde jag ett desperat försök till att möblera om. Det misslyckades totalt kan man väl säga. Tanken var att jag skulle flytta på sängen och byrån, men sängen var för stor. Trots att jag själv tycker att den är pytteliten och att jag knappt får plats. Så var den för stor för att vända. Fattar ni? Rummet är så litet att jag inte kan vända sängen! Det blir väl till att såga loss sängen, när jag en vacker dag får en ny. Då vill det till att inte ställa den på samma sätt. För då kommer jag inte få ut den sen heller.

Daniel har det största rummet i hela huset och han har satt sin byrå i klädkammaren. Jävligt snällt, här tränger jag ihop mig i mitt lilla rum, en byrå har jag också knött in. Så ska min bror som har det största rummet ställa sin i klädkammaren. Helst skall han ha ett helt tomt rum, utan någonting alls i. Då behöver han väl för bövelen inte ha ett så stort rum?

Arrrrgh! Mitt lilla rum, min utväxt, mina skolarbeten gör mig på så pissigt humör att det är inte sant!

Men vad gör jag nu? Det går i princip inte att göra något åt mitt rum nu och såhär kan det inte se ut? Ge mig ett större rum, ge mig en ny säng, ge mig ett nytt liv(?)


(hoppas ni ser att jag städade i fredags?!)